We'll go at it alone.
Har känt mig ganska nere de senaste dagarna. Lite allmän ångest för min framtid och vad jag håller på med just nu...
Vet inte om jag kände av det på riktigt eller så men har känts så innan...sorgen som kommer med denna årstid och dagen då Aino dog. Kanske var undermedvetet för jag hade verkligen förträngt att det var just denna dag.
Gick in på Sarahs blogg för några minuter sedan och så blev jag påmind.
Jag lovade mig själv att aldrig glömma dagen då det hände och dagen som var ungefär en vecka efter, eftersom det då i någon timme vände helt för mig. Istället för tårar av sorg så kändes det som att jag grät av lycka. Låter rätt bisarrt antar jag. Helt plötsligt insåg jag att jag levde...det var som om det var första gången någonsin i mitt liv då jag faktiskt kom på det. Inget sånt klyschigt, ja klart att du har ju bara ett liv och gör det mesta av det...carpe diem och all den skiten, utan det var en så sinnessjuk känsla av shit, det här är verkligen mitt liv...och tänk på alla andra som hade kunna blivit, fast det blev JAG.
tänkte skriva en lång radda "djupa" tankar, men det låter nog bara logiskt i mitt eget huvud så jag skippar det.
Det jag ville ha sagt är att jag skäms för hur jag ibland inte uppskattar mitt liv och det ska inte krävas tragedier för att folk sedan ska uppleva sann lycka, men det verkar som att den bara blir svårare och svårare att få.
Jag tror att meningen med livet är att lära sig uppskatta människor på riktigt och att man ska känna sig priviligerad när man får lära känna nya människor för alla är vi så otroligt komplexa. Ska försöka nöta in den tanken i min hjärna nu så att jag kommer ihåg det nästa gång jag blir irriterad på en främling för att han eller hon står i vägen när jag ska gå av ett tåg eller liknande. Haha, det tar nog ett helt liv innan man kan leva efter det jag skrev precis... eller så blir det tvärtom..ju äldre man blir desto bittrare blir man och tillslut kan man knappt hålla sig från att sprida sin irritation till alla i sin omgivning (som jag gör ibland...I admit.)
Men det är ju vi tillsammans som gör livet värt att leva...för vad skulle det annars vara?
Vet inte om jag kände av det på riktigt eller så men har känts så innan...sorgen som kommer med denna årstid och dagen då Aino dog. Kanske var undermedvetet för jag hade verkligen förträngt att det var just denna dag.
Gick in på Sarahs blogg för några minuter sedan och så blev jag påmind.
Jag lovade mig själv att aldrig glömma dagen då det hände och dagen som var ungefär en vecka efter, eftersom det då i någon timme vände helt för mig. Istället för tårar av sorg så kändes det som att jag grät av lycka. Låter rätt bisarrt antar jag. Helt plötsligt insåg jag att jag levde...det var som om det var första gången någonsin i mitt liv då jag faktiskt kom på det. Inget sånt klyschigt, ja klart att du har ju bara ett liv och gör det mesta av det...carpe diem och all den skiten, utan det var en så sinnessjuk känsla av shit, det här är verkligen mitt liv...och tänk på alla andra som hade kunna blivit, fast det blev JAG.
tänkte skriva en lång radda "djupa" tankar, men det låter nog bara logiskt i mitt eget huvud så jag skippar det.
Det jag ville ha sagt är att jag skäms för hur jag ibland inte uppskattar mitt liv och det ska inte krävas tragedier för att folk sedan ska uppleva sann lycka, men det verkar som att den bara blir svårare och svårare att få.
Jag tror att meningen med livet är att lära sig uppskatta människor på riktigt och att man ska känna sig priviligerad när man får lära känna nya människor för alla är vi så otroligt komplexa. Ska försöka nöta in den tanken i min hjärna nu så att jag kommer ihåg det nästa gång jag blir irriterad på en främling för att han eller hon står i vägen när jag ska gå av ett tåg eller liknande. Haha, det tar nog ett helt liv innan man kan leva efter det jag skrev precis... eller så blir det tvärtom..ju äldre man blir desto bittrare blir man och tillslut kan man knappt hålla sig från att sprida sin irritation till alla i sin omgivning (som jag gör ibland...I admit.)
Men det är ju vi tillsammans som gör livet värt att leva...för vad skulle det annars vara?
Kommentarer
Trackback
