aggnuschka

jao jao.
Jag tänkte börja med ett litet inslag som jag döpt till "dagens fundering". Inte speciellt originellt det där namnet, men det får duga än så länge.
Ja, dagens tankar kretsade kring människors välvilja och empati. Jag har ofta funderat kring hur pass villiga människor är att hjälpa andra för dem främmande människor. Mina slutsatser har tidigare varit något i stil med att, nee de flesta försöker inte bry sig eller ignorera andras olycka. Jag kan ha fel, men är det inte något typiskt svenskt i att lite låtsas som att man inte ser när någon annan uppenbart behöver lite hjälp? Eller ok, ska väl vara lite diplomatisk och säga att det beror helt och hållet på individen. (vilket självklart är sant..till viss del:) ) I vilket fall så är det många människor som känner sig lite obekväma med att hjälpa till eller ens prata med någon de inte känner. Om någon på bussen tappar en peng så kanske det är flera stycken som känner en liten panikattack komma krypandes och börjar tänka "neeeej, jag såg inte det där...jag kan ju inte hjälpa att han tappade den...ååååh, KOLLA NER ÅT VÄNSTER den ligger ju där...nej, såg någon annan att jag såg att han tappade den? är jag en dålig människa..men varför kan inte någon annan plocka upp den. Nej, skitsamma, jag såg ingenting...fortsätter stirra ut genom fönstret..jepp..."

Men just idag av någon anledning kändes det som att alla i hela världen hjälptes åt.
Eller så var det bara att jag valde att just fundera kring detta på tåget på väg till skolan, som gjorde att jag idag för en gång skull valde att uppmärksamma dem här incidenterna. När jag tänker efter så är det ju faktiskt det som gör mig så glad. Det tyder ju på att sånt här inte alls är så ovanligt som jag föreställt mig. Det var ju faktiskt inte alls något speciellt med den här dagen. Den här dagen gav mig bara bevis på att det finns fler godhjärtade människor än vad jag trodde.
Ska ta en incident från idag som ex.
En kvinna på tåget reser sig upp för att gå av på nästa hållplats. En man mittemot henne upptäcker att hon glömt kvar sina vantar. Mannen i fråga kan inte svenska men väljer ändå att ta tag i vantarna och vifta med dem mot henne samtidigt som han skriker något i stil med "heej heej" en annan man bredvid honom märker vad som hänt och början han med hojta efter henne och dåå vänder hon sig äntligen om och ser sina vantar i viftandes i luften. Hon tackar vänligt och båda männen ler mot varandra belåtet. Jag tyckte ialf att det var en väldigt gullig grej att se.
Just precis innan allt detta hände så steg jag på tåget. Jag gick några meter in i vagnen innan jag såg en ledig plats bredvid en kille. Han såg att jag förberedde mig på att sätta mig och så tryckte han ner sätet åt mig. Bara en sån liten sak kan ju göra en hur glad som helst. Det var ju inte så att jag såg ut att ha problem med att trycka ner det där fjuttiga lilla sätet, men han kände helt enkelt för att vara lite snäll :)

Okej en sista sak innan jag avslutar...shit jag måste verkligen lära mig att formulera mig skickligare och kortare...
Är det bara jag som tänkt att uttrycket "rulla tummarna" inte var något annat än bara ett uttryck..alltså, jag menar det är väl inte så att folk verkligen sitter och rullar tummarna när det inte har något att göra? Man kan ju göra det lite skämtsamt om man har lite torr humor...Men idag satt det faktiskt en man framför mig på bussen helt ensam och gjorde något som såg ut att vara rullande av tummar. Jag kollade lite närmre, joo troo mig fan sitter han och rullar tummarna. oh well.
Kanske inte så intressant allt det här, men ha tålamod jag kommer nog på intressantare saker att skriva om :)

ciaoo!