aggnuschka

Det har varit en ganska känsloladdad dag idag..
Jag vet inte riktigt än hur pass personliga saker jag vill skriva om i den här bloggen. För just det som jag gått runt och tänkt på hela dagen är väldigt personligt. Och det är något som jag en lång period inte velat prata om. Det handlar om min vän som tog livet av sig.
Det är egentligen bara med Sarah jag kan gå in på detalj med om detta. Det känns som att vi två hade samma relation till henne och drabbades av samma sorg. Jag kan prata med henne om det här utan att bli ledsen, för vi kan prata om det mer avslappnat.
I vilket fall så är det något som präglat min dag. Det är så ibland, det är inte många dagar som jag inte kommer tänka på det och vissa dagar är det nästan det enda jag kan tänka på. Jag vet inte om jag riktigt insett hur mycket den här händelsen påverkat mitt liv och vem jag är. Precis när det hände så trodde jag att mitt liv var slut, alltså mitt liv som jag kände det, skulle aldrig bli likadant igen och kanske aldrig bli bra. Efter en viss tid tänkte jag att, nej men det här funkar bra. Jag kan tänka på henne utan att må dåligt. och det känns som att allt återgått till det normala. Men om jag rannsakar mig själv, så vet jag att jag har förändrats. Jag vet att jag inte tänker likadant som innan och jag vet att jag fortfarande känner ilska. Jag vet att jag och Sarah diskuterade en del om sorgestegen och hur man ska må osv. Jag försökte identifiera var jag låg till och jag trodde att allt  "var över", men jag vet att jag fortfarande är arg. och jag vet inte när det kommer försvinna.....
Jag tror faktistk att jag insåg det idag. Efter att jag gått ifrån Sarah och skulle ta bussen hem så kände jag ilskan komma. Ju mer jag tänkte på Aino ju argare blev jag....och innan så kunde jag inte förstå var all min aggression kom ifrån, men ja. Jag orkar nog inte riktigt gå in på varför jag är arg, för det är av många anledningar.
Nu under kvällen har jag även läst igenom lite bloggar skrivna av mammor som haft barn som gjort självmord. Jag blir så jävla rädd att det ska drabba en ännu närmare. Jag vet ju hur det kändes med en vän och jag vet inte hur mycket mer man klarar av alltså.
Den enda slutsatsen jag kan komma fram till vad gäller det här ämnet. Ja det är ju att självmord är onaturligt, och något som är onaturligt går oftast inte att förklara.
Man måste låta det vara, acceptera det och lära sig av det.

Det här blev vääääldigt personligt. Men men, jag får väl se det som att det är bra att skriva av sig lite.

To Bainsk, I miss you

And to zee child, I love you :)